Englands påverkan på ölkultur är för många lite nyare bryggare och ölkonsumenter kanske inte särskilt känd. Faktum är dock att England kanske är det viktigaste öllandet vi har sett till ingredienser, stilar, teknik och påverkan på andra länders ölkultur. Ett påstående som givetvis går att diskutera i oändlighet och som det finns mycket att läsa om för den intresserade. Personligen tycker jag indikationen på att belgisk trappistöl har kopplingar till England både när det gällde bryggteknik och jäst är intressant. Sedan går det många förbi att IPA trots allt är en engelsk produkt som avlat av sig åt många håll och kanter.
Ur mitt perspektiv och med min blick ut mot ölsverige och senaste decenniets trender så är det dock klart att engelsk öl sällan känns särskilt het. Detta är kanske av föga intresse för oss som uppskattar engelsk öl. Varför ska man behöva bry sig om vad som är trendigt? Det är väl sällan det som trendar inom ölvärlden också är särskilt bra? Eller? Även detta är en diskussion i sig och att enbart vara gubbsur och avfärda allt nytt och hett som dåligt, känns inte heller riktigt rättvist. Några av de godaste ölen jag någonsin druckit har varit hazy-IPA, men samtidigt så upplever jag att 90% av allt detta grumliga smakar samma sak, är orimligt dyrt, att beundrarskaran har en ganska ensidig syn på öl och framförallt är det sällan särskilt välgjort. Med det sagt kan och ska öl vara många olika saker och för att saker och ting ska utvecklas och kunna bryta ny mark behöver det experimenteras, även om Milkshake IPAn som mäskas med hamburgare och pommes frites gärna inte behöver återfödas. Att det någonsin skulle ha varit intressant är egentligen för tramsig för att kommentera. Det jag vill komma fram till är att det kanske vore bra om olika former av brittisk öl skulle kunna få ett kraftigt uppsving. Dels finns det mycket att utforska, men kanske förtjänar engelsk ölkultur en ny kraftig framgångsvåg? Detta leder mig in på följande…
Från engelsk håll har man under de senaste åren försökt vinna tillbaka mark på den internationella ölscenen. Detta blir tydligt i och med en minidokumentär jag för ett tag sedan såg på The Craft Beer Channels youtube-kanal, där man undersöker dagens ölkultur i England. Som hembryggare är det omöjligt att inte ha lagt märke till vilka resurser som England sitter på. Man är en stor producent av både malt och humle, samt att en stor del av den jäst som vi använder antingen kommer från eller har sitt ursprung från engelska bryggerier. East Kent Goldings och andra engelska humlesorter i all ära, men någonstans på vägen fram till att det idag är New England IPA som dominerar utvecklingen på humlefronten, har engelsmännen tappat mark. Men nu kanske det är på väg att vända?
Under de senaste åren har engelska humleodlare arbetat med att plocka fram engelska sorter som bättre ska möta upp den efterfrågan på mer modern humle. Engelsk humle förknippas mer med en örtig, jordig, blommig och nobel karaktär. Kanske inte något som passar den moderna IPA-drickaren särskilt väl. Nu finns det dock ett flertal sorter att välja på, som beskrivs bära på egenskaper vi förknippar med humle från USA, Nya Zeeland eller Australien.
Personligen är jag inte superförtjust i humlesorter som bär på de alltför tropiska egenskaperna. ”Mango” och ”guava” håller jag mig gärna borta från, medan friskare smaker av ”ananas” eller ”persika” faller mig mer i smaken. Efter att ha undersökt vilka engelska moderna humlesorter som går att få tag på föll beskrivningen av Harlequin mig i smaken. Denna beskrivs dofta passionsfrukt, persika och ananas. För att testa denna humlesort kommer jag utgå från samma maltnota och jäst som jag gjorde vid min senaste IPA-bryggning, eftersom jag tyckte den blev så grymt bra. Så, någon NEIPA-bryggning blir det inte. Sedan är det ju möjligt att humlens egenskaper egentligen passar bättre i en sådan typ av öl, men det får vi se. I dessa dagar då det mesta blir dyrare känns det lite bra att Harlequin ligger 20 kr lägre i pris per 100g än Citra och Mosaic. Det gäller att lura sig själv ibland. Nu ska det alltså bryggas en (nästan) single hop IPA för att se vad humlesorten Harlequin bjuder på.
Namn: Harlequin IPA
Stil: IPA – Amerikansk eller brittisk?
Bryggmetod: Grainfather – Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 75%
Beräknad mängd till jäskärl: 14L
Mängd till jäskärl: 14L
Beräknat SRM/EBC: 5/10
Beräknat OG: 1.058
Koktid: 60 min
Beräknat IBU: 60
OG: 1.057
FG: 1.015
ABV: 5.5%
Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
82% Golden Promise (~2.6L)
10% Weyermann Weinermalt (~3.4L)
5% Crisp Caramalt (~12L)
3 % Weyermann syramalt (~2.2L)
Mäskschema
66°C i 60 min
76°C i 10 min
Total mängd vatten: 26.2L
Mäskvatten: 26.2L
Lakvatten: –
Vattenbehandling
4g Kalciumsulfat
4g Magnesiumsulfat
3g Kalciumklorid
2g Antioxin SBT
Vattenprofil
Kalcium: 90
Magnecium: 17
Natrium: 8
Klorid: 70
Sulfat: 150
Beräknat mäsk-ph: 5.32
Mätt mäsk-ph: Mätte ej
Humleschema
@60 min – Columbus (T-90) 30 IBU
@15 min – Wyeast jästnäring med zink
@15 min – Protafloc
@3 min – Harlequin (T-90) 30 IBU
Efter avslutad jäsning – torrhumling 7 g/L i 2 dagar a la 16 grader
Kallkrash i 2 dagar
Jäst
Lallemand BRY-97 West Coast – 2 paket
Jäser i 18-19 grader
Brygglogg
2025-03-19
Förbereder bryggvatten dagen före med jästätarmetoden. 26.2 liter motsvarar ungefär 6.9 gallon, vilket resulterar i (avrundat) 14g socker och 14g blå kronjäst. Ställer bryggverket på 22 grader, tillsätter socker och jäst, lägger på patinalock på ytan och inväntar morgondagen.
2025-03-20
Smärtfri bryggdag som började 05:45 och var avslutad ca 11:00. Missade OG med 1 pinne vilket är mer än godkänt. Medan ölen kyldes stoppade jag ner huvudet i bryggverket för att se hur den nyligen tillsatta givan med Harlequin doftade, och jag fick en stor dos av honungsmelon, vilket är bland det värsta jag vet. Nu var ju vörten varm och det var självklart inte en rättvis representation av humlens egenskaper.
2025-03-27
Sänker temperaturen till 16 grader och torrhumlar 7g/L.
2025-03-29
Kallkrashar med lätt tryck.
2025-03-31
Fatar.
Humle och jäst.
Full fart på jäsningen. Fermentor King Jr. må ha fått sig några bucklor och den svarta botten har släppt, men när det ska bryggas IPA som ska tappas från toppen efter kallkrash och lätt trycksättning för att trycka ner ”bös” till botten, är det fortfarande ett fantastiskt jäskärl som passar mina behov och satsstorlekar perfekt.