Det är egentligen ganska sällan jag är nöjd med mina öl, men ibland så händer det. Senaste Saisonen jag bryggde i syfte med att prova olika basmalter samt hop stand med Goldings åkte i vasken redan efter första provade flaskan. Eftersom Saison är den ölsorten jag lägger ner absolut mest arbete med svider det lite extra hårt när det inte blir bra. I grund och botten vet jag hur man brygger en bra Saison, men som jag varit inne på så många gånger förut så lär man sig desto mer om man vågar kliva utanför sin bekvämlighetszon ibland.

Nu skulle detta inlägg inte handla om Saison utan om en annan öl som faktiskt blev bra. Den 18/2 bryggde jag en Session IPA medan jäskylen flaskjäste Saison vid 22-23 grader, och behövde därför trixa lite med val av jäst för att kunna brygga något humligt då jag anser det vara något för varmt för klassisk wlp001 eller liknande. Därför blev det en Kveik Session IPA där Hornindal blev jästvalet. Ölet jästes i det svalare spannet av vad jästen är bekväm med, alltså 22-23 grader. Maltnotan bestod av 72% Golden Promise, 20% Wienermalt och 5% ljus karamellmalt (+ syramalt för PH). Humlen bestod av Columbus vid kokstart för en bittergiva på ca 30 IBU och vid 3 min en blandning av Simcoe, Citra och Talus. Total teoretiskt IBU landade på 60 och efter avslutad jäsning blev det en mjuk kallkrash ner till 16 grader för torrhumling i två dagar och sedan kallkrash i två dagar till. Efter att ha missat OG något vid bryggdag landade FG på 1.011 och slutgiltig % blev 3.9.

Även om jag hade velat ha ölet mellan 4.5-5% så blev det är av mina bättre öl på mycket länge. Som ni ser på bilden så är det en mycket tjock och tilltalande skumkrona i kombination med ett glasklar öl, vilket säger något om att vissa delar av min bryggprocess fungerar hyfsat bra. Även om det är fullt fokus på humle med den här ölen så finns det en fin maltbas för humlen att luta sig mot, vilket inte är helt enkelt att uppnå när ölen bara blir 3.9%. Jag ville hålla mig så långt borta från NEIPA-stilen som möjligt så därför var aldrig vete eller havre aktuellt att tillsätta för att hjälpa bygga kropp. Jag kommer absolut brygga med liknande maltnota fler gånger vid denna typ av öl samt starkare. Jästen jäste ut ölet rent och fint och de tropiska smakerna som den enligt beskrivning ska lämna efter sig är inget jag känner av. Möjligtvis mörkas dessa av humlen, men det gör mig ingenting. Desto renare jäst, desto bättre. Kombinationen av Simcoe, Citra och Talus fungerar utmärkt och den lägger sig mellan klassik amerikansk västkust och mer modern IPA. Simcoe tar mycket plats i smakbidraget vilket också var syftet. Simcoe beskrivs bidra med blodapelsin, tallbarr och passionsfrukt men jag tycker personligen (vilket jag har skrivit förut) att hård engelsk fruktkaramell i kombination med tallbarr är de huvudsakliga smakerna jag förknippar med Simcoe. Citran finns där och vill ta plats med sin klassiska citrus/lime-karaktär. Talushumlen vet jag faktiskt inte om jag känner av och det är möjligt att jag hade kunnat skippa den helt och hållet. I överlag är detta är riktigt bra IPA i sessionstil och jag kan varmt rekommendera både maltnotan samt humlekombinationen om någon av er därute också vill börja experimentera med stilen.

Finns det förbättringsområden? Det beror på. Jag kan utan problem hävda att ölet möter sig med kommersiella alternativ alla dagar i veckan. Den är rejält humlig med bra bett i beskan, vilket kanske kan bli lite för mycket för vissa. Personligen hade jag kanske dragit ner den teoretiska IBUn till 50 samt lirkat upp procenten till 4.5. Jag är svårt förtjust i Simcoe som humle i IPA, men hade samtidigt önskat en annan humlesort än Citra för att möta upp den. En ny humlekombination vid en ombryggning hade nog varit 40% Simcoe i kombination med något superklassisk amerikanskt. Kanske 30% Amarillo tillsammans med 30% av en humle som drar åt ananashållet? Jag tror dock det finns många IPA-fantaster som skulle vara helnöjd med nuvarande humlekombo.