Funderingarna kring husets Saison fortsätter och hur jag ska kunna förbättra denna maratonöl. En tanke som slagit mig efter att ha druckit några flaskor av senaste versionen är att jag ibland upplever att smakerna varierar ganska mycket mellan bryggningarna, fast jag ofta använt mig av ganska samma ingredienser. Jag inbillar mig att det inte handlar om smakbidrag som man tänker och planerar ölet utefter. Alltså malt, humle och jäst. Detta har fått mig att fundera kring hur klar en del Saison är, t.ex. Dupont, och hur detta förmodligen är en nyckel till att ölen smakar på samma sätt år efter år. Det är ju en helt annat bryggpraxis än med en grumlig IPA där smakstabilitet är något som kommer och går åt alla håll och kanter. Där kan man likt i vinvärlden prata om drickfönster, alltså ett fönster som öppnas under en viss period då drycken är som bäst att förtäras. När det gäller vin så brukar dessa fönster kunna vara ett eller flera år, medan en hembryggd häjs-IPA har ett fönster på någon, eller i vissa fall, några veckor.

Hur man ska uppnå smakstabilitet, vilket är synonymt med en förlängning av ölets kvalitet, kan göras på lite olika sätt. Flera stora bryggerier, t.ex. Dupont, centrifugerar sin öl för att bli av med oönskade rester av såväl humle, jäst, proteiner och malt. Detta är ju inget som vi hembryggare kan syssla med, men jag tycker det är intressant att notera att detta är en procedur som man trots allt utför. Detta får mig att tänka på den lageröl jag bryggt under året, att denna vid upprepade tillfällen blivit väldigt bra, och framförallt att smakerna håller sig pigga och fräscha under flera månader i fat. En del i detta tror jag har att göra med att det är en klar öl utan massa ”bös” som med tid kan påverka ölets smaker. Detta är så klart en av flera anledningar till ett gott öl, men ändå något att nysta vidare i.

Det blir dock en del skillnad mellan en lager på fat och en Saison på flaska. Främst av allt ska ju säsongen efterjäsa på flaska för att utvecklas ytterligare, vilket i sin tur kräver att det finns levande jäst kvar i ölet när det åker på flaska. Lyckas man då filtrera bort för mycket jäst under jäsningen och kallkrashningen kan det blir problem med flaskjäsningen. De flesta belgiska Saisonbryggerierna tillsätter dock ny jäst vid flaskning. Detta är ju i sin tur inte något svårt för en hembryggare att göra. Jag har använt mig av champagnejäst i några år, men även den har jag undrat vad den egentligen bidrar med till ölet i form av smak och munkänsla.

Efter att mitt senaste paket av protafloc tog slut för några år sedan har det inte blivit att jag införskaffat mig något nytt klarningsmedel till den varma sidan. Jag har heller inte undersökt utbudet på marknaden förrän nu och sett att det finns en del andra produkter för samma syfte, men som går att använda både under kok och i jästank i samband med kallkrash. Valet landade till slut på en produkt med namnet Spindasol SB1 som går att använda på just det sättet. Det är en ren mineralprodukt och går då, vilket inte faller något avgörande för min del, under de tyska renhetslagarna. Denna kommer jag nu börja använda framöver för att se om den kan hjälpa mig uppnå ett klarare öl, vid de bryggningar det är eftersträvansvärt.

En annan sak jag funderat på är att mitt bryggverk har en ganska tydlig akilleshäl när det gäller att filtrera vörten på väg från motströmskylaren till jäskärlet. Trots mitt tillägg av falskbotten blir det så att det följer med en del ”bös” ner till jäskärlet. Silpåsar, såkallade saftsilspåsar, hjälper till med en del av de grövre grejerna, men när det gäller just proteinutfällningar tror jag inte dessa gör någon jättestor nytta. Det är nästan så att man hade velat kyla vörten efter en filtrering av något slag. Detta känns dock som en oxideringsfaktor som jag inte är beredd att ta, utan jag får helt enkelt se hur Spindasol SB1 fungerar, dels under koket, men även i samband med en liten tillsats under kallkrashningen.

En sak jag funderat på att göra, vilket känns lite meckigt, är att filtrera vörten efter mäskning via min patinagryta med påkopplad lauterhelix. På så sätt kommer jag kunna bli av med de rester som blir kvar i botten på bryggverket, som också är de som orsakar fastbränningar. Sedan kan lauterhelixen göra en del nytta när vörten sedan ska tillbaka till bryggverket.

Även om detta är olika procedurer som jag tror det flesta hembryggare ignorerar samt att det går emot min filosofi att göra bryggdagen mindre besvärlig, så är det dock något som jag tycker kan vara värt att prova på. Ölen man producerar, oavsett hur duktig man är på att brygga, har sina brister och detta kan vara något som faktiskt påverkar kvalitén åt det positiva hållet. Det kommer dock, som vanligt när man gör bryggtekniska förändringar, kräva ett avvägande om man tycker det är värt mödan. Samt att man måste vara självkritisk och fundera om det verkligen gör någon skillnad. Det är lätt att tycka att det smakar bättre, bara för att man gör förändringar. En klarare vört, hela vägen från mäsk via kok, till nedkylning ner till jäskärlet, är dock en obestridlig kvalitétsindikator i ganska många fall. Sedan ska också alla andra delar av jäsning och flaskning falla på plats. Många bäckar små, så att säga.