När jag för ett år sedan uppgraderade, eller nedgraderade beroende på hur du ser på saken, min bryggutrustning till en Grainfather insåg jag efter ett tag att trots att vissa saker automatiseras under bryggdagen så tenderade timmarna i ”bryggeriet” att bli lite för många. För mig så blir bryggandet ibland en hobby som känns lite för betungande för att vara riktigt rolig. Jag har ganska svårt att förhålla mig till detta ibland då jag vill brygga bättre och bättre öl genom att förfina teknik i den mån jag tycker är rimlig. De senaste tre-fyra åren har jag använt mig av lakning för att maximera mängden vört till koket. Innan Grainfather satslakade jag i en patinagryta med en lauter-helix som filter och det kändes därför inte som något större steg att fortsätta laka med bryggverket.
Senaste tiden har jag lakat färre och färre gånger och kommit fram till att det sparar mig ungefär en timme på en bryggdag. Detta med förberedelse av lakvatten inräknat. Detta är en av anledningarna till att börjat flytta mig bort från lakandet. Jag brygger oftast på kvällarna efter att barnen har lagt sig och för mig gör det ganska stor skillnad att komma i säng en timme tidigare eller bara kunna vara tillgänglig för familjen i större utsträckning.
En annan anledning till att jag inte vill laka är oxideringsfaktorn. Detta är absolut inte den huvudsakliga anledningen till ickelakande men det är en bidragande faktor till att det blir lättare att välja bort metoden. Grainfathern är inte något lågsyrebryggverk och jag är inte heller särskilt intresserad av modifikationer för att minska ”hot-side aeration” om det förlänger eller ökar arbetsbördan under bryggdagen avsevärt. Jag har dock planer på att testa några enklare metoder för att se om det gör någon skillnad för mitt bryggande. HSA är debaterat bland hembryggare och ifrågasatt, men den vetenskapliga sidan av bryggarsamhället har vad jag förstått det som ganska glasklara belägg för att oxidering av vörten på den varma sidan av bryggningen påverkar ölets smaker och hållbarhet avsevärt. Även jag har mina personliga belägg för att detta påverkar ölet mer än vad man kan tro. Som hembryggare kan man t.ex. se hur mycket skum som bildas under mäskning och kok, samt färgen på denna. Detta är en indikation på lite eller mycket oxdidering av din vört. Lite eller inget skum är bra. När man brygger med Grainfather så vilar maltkorgen 2-4 decimeter (beroende på mängd vört) ovanför vörtytan när den ska tömmas inför kok. Detta är ju i sig en oxideringsrisk som man lätt kan undvika genom att höja korgen lite i taget vilket kräver en vinschannordning eller överkroppsstyrka i paritet med en kroppsbyggare (höll på att skriva kroppsbryggare). Att sedan laka genom att hälla vatten genom korgen som sedan droppar ner i den varma vörten tillför oxidering. Att ha dessa saker i åtanke när man brygger är absolut ett finlir som lägger sig i samma finlirarfamilj som vattenbehandling.
Det finns dock en baksida med att inte laka, för min del. Jag hävdar att den enskilt viktigaste aspekten för att ölen i slutändan ska bli god är jäsningen. Jäsning en ganska komplicerade grejer och det finns många aspekter att ta hänsyn till för att optimera just den. Dock landar jag i dilemmat med önskvärda jäskärl. All öl som jag vill sätta på fat, vilket är ungefär hälften av det jag brygger, vill jag kunna jäsa i ett kärl som klarar av tryck samt med möjligheten att tömma ovanifrån, eller med en roterande tapparm. Jag har i ganska många år haft mina kära plasthinkar med tappkran i bruk och de används fortfarande mer än min Fermentasaurus. Dock är de i plast av ganska billig kvalité och jag har länge spanat på alternativ, dock utan framgång. Hinkarna är på 15-liter och lämpar sig ganska väl till en lakfri sats med Grainfather. 15-liter är också en ganska optimal storlek för att kunna tappa ölet på 9-liters fat, vilket är en fatstorlek jag använder nästan jämt. Jag har hittills aldrig lyckats tömma ett 18-litersfat innan ölen hunnit bli märkbart sämre. Lakar jag har jag möjlighet att komma upp i standardmåttet 23 liter, vilket i sin tur är en ganska bra mängd ifall det t.ex. ska torrhumlas. Lakar jag inte är denna volymen för stor för bryggverket. Att det blir några liter över i botten på jäskärlet tillsammans med diverse ”slabb” har jag inga problem med. Dessa 23 liter i min Fermantasaurus gör att jag ganska precis kan tappa kallkraschat och trycksatt öl till mitt 18-literfat utan att det följer med oönskade humle- eller jästrester.
Därav befinner jag mig i något av en återvändsgränd. Jag håller mig faktiskt borta från att brygga IPA, vilket är en stil som jag egentligen tycker är absolut roligast att brygga, på grund av att jag då vill utnyttja det tryckvänliga jäskärlet för att fördelarna vid humlestinn öl är så pass överväldigande. Men då blir det längre bryggdagar och betydligt mer meck, vilket jag inte heller vill. Sedan blir det ju en viss kostandsskillnad, främst för humle, om satserna är dubbelt så stora. Och dricker jag heller inte upp en större sats är det ju till viss del att kasta pengar i sjön.
Vad jag önskar är alltså en mindre variant av tryckvänligt jäskärl som inte kostar skjortan, samt ett rostfritt alternativ med ca. två liter större kapacitet än SS-Brewtechs Brewbucket. Då skulle jag slippa laka helt och hållet och jag skulle vara en lyckligare bryggare.