Den här ölen bryggdes den 13/11-19 och var den andra ölen i min serie av snabba och smidiga bryggdagar för IPA.

Doften är citrusdominant tillsammans med en oväntat kraftig vaniljkaraktär. Även mango. Vaniljen dök upp efter drygt två veckor på fat. Doften har blivit både mer komplex och balanserad efter dessa två veckor, vilket tenderar vara den tid som jag tycker en viss typ av IPA behöver för att blir som bäst.

Smaken domineras likt doften av citrus som i längden blir något enformig. Första två-tre klunkarna kommer en ganska påtaglig maltighet som sedan försvinner. Detta är ett fenomen som återkommer för mig med viss öl, att det kommer en rundad maltighet de inledande klunkarna som sedan försvinner. En helt okej och framför allt läskande öl som inte sticker ut men som slinker ner snabbt. Den hade kunnat ha lite mer karaktär på humlesidan för att inte bli lika slätstruken.

Makabert hur denna öl skiljer sig från version ett som också hade en stor del Idaho 7. Ännu en gång styrker detta min tro om att olika humlesorter samspelar olika med varandra. I detta fall var version ett betydligt bättre.

Ännu en gång tycker jag beskan är lite för klen för att vara en IPA. Ölet drar nog mer år ett pale ale-håll, vilket en del av mig tycker om. Den är därmed lite mer drickvänlig. Men nu skulle ju detta vara en IPA så till nästa Effortless-bryggning ska jag ska skruva upp IBU-nivån några snäpp.