När det gäller suröl finns det några bryggerier som jag tycker håller en högre klass än andra. När man mer bestämt pratar om flamländsk suröl har jag hittills stött på två av dessa som sticker ut från mängden, nämligen Brouwerij Verhaeghe som tillverkar Duchesse Bourgogne och Brouwerij Rodenbach vars olika suröl alla är helt underbara.

I den allra första boken om ölbryggning som jag skaffade mig, Greg Hughes – Brygg ditt eget öl, finns det ett recept på just denna flamländska röda öl. En stil som karaktäriseras genom en vinäger eller ättikliknande syra i kombination med en påtaglig sötma från malt och fatlagring. Antingen älskar man stilen eller så avskyr man den. Själv kan jag inte få nog av den. Receptet är helt och hållet taget från boken utefter tillgänglig malt från min leverantör.

Göseriets Le Rouge 2016

Stil: Flanders red
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM:
OG: 1.056
FG: Ej mätt
Beräknat IBU: 18
ABV: 6-6.5%
Startmängd vatten: 9 liter, 5 liter till jäskärl
Koktid: 90min 

Vattenbehandling
1 gr kalciumsulfat
1gr magnesiumsulfat
1gr bordssalt
3,5 tsk flytande kalciumklorid

Malt

56% Vienna
28% Pale Ale
4.4% Vetemalt
5.3 Special B
5.3% Caramel Munich 60L

Mäskning
65 grader celcius i 60min

Mäsk-PH
Ej mätt

Humleschema
@60min – Saaz 18 IBU
@15min – Protafloc

Jäst
White Labs 665 Flemish ale blend

Brygglogg

2015-09-01 Bryggdag.

2016-07-01 Tillsätter franska mediumrostade ekkuber.

2016-09-01 Buteljering.

2016-12-18 Avsmakning. Härlig doft som påminner om en Duchesse de bourgogne. Påtaglig ekdoft. Fortfarande väldigt avslagen och jag förväntar mig inte att den kommer att förändras. Påminner mer om olika amerikanska ”wild ales” jag provat, utan att kunna specificera mig ytterligare. Att försöka återskapa en variant av en Duchesse eller Rodenbach kräver tålamod och år av väntan, men framförallt ett begagnat rödvinsfat, varav det sistnämnda är något av en bristvara. Smaken är sötsyrlig och det känns som om maltnotan är spot-on. Finns ett litet drag av karamell i smaken. Tydlig vinägerdoft och smak som dominerar tillsammans med smak av ek. Lätt beska.

Den har en maltig och fyllig kropp, vilket kompenserar avsaknaden av kolsyra något då den förmodligen skulle ha uppfattats som tunn annars. Sammantaget känns det som ett lyckat försök på en svår stil. Sedan kan man diskutera valet av jäst, då jag under senare tid förstått att White labs surölskulturer inte alltid är de bästa. Men, detta är ju svårt att avgöra efter en bryggd. Med facit i hand skulle jag ha tillsatt ny jäst vid buteljering och kanske tillsatt mindre ek. Receptet är alltså beprövat och stilenligt!